Ingemar Larsson, en nära politisk kollega från moderaterna som jag också vill kalla min vän, har gått bort och det gör mig så ont och ledsen. Han var en av de varmaste, snällaste människor jag någonsin haft äran att få lära känna.
Man brukar påpeka att man skall säga snälla saker till människor när de lever och inte om dem när de har dött. I Ingemars fall är jag glad att kunna säga att jag tror jag lyckades göra det när han levde. Han var nämligen en sådan människa som man måste berömma, dels för hans genuina hjälpsamhet och människokärlek, dels för att han alltid själv spred generösa komplimanger kring sig.
Ingemar hade en lång karriär inom politiken. När jag tillträdde som ny nervös ordförande i fullmäktige var han där och gav sitt fulla stöd. Det blev många långa samtal om än det ena och än det andra. Flera gånger fick jag under sittande möte be om hans hjälp och han ställde alltid glatt upp.
Jag skulle kunna skriva många saker om allt Ingemar gjorde och åstadkom inom olika områden, han var verkligen en politisk allt i allo och kände människor överallt. Han var inblandad i allt från ny brandstation i Kode till nationaldagsfirande. Men jag vill framförallt lyfta fram honom som ordförande i sociala myndighetsnämnden.
Att vara ordförande för en nämnd som skall utöva myndighetsutövning för enskilda individer, under sträng sekretess är nog det svåraste uppdrag man som politiker kan ha.
Det är ett uppdrag som enbart syns i media om något går fruktansvärt fel. De enskilda människorna som av någon anledning blir ett ärende hos denna nämnd är oftast de allra svagaste och utsatta i vårt samhälle som behöver myndigheternas hjälp för att kunna rätta till sina liv. De politiker och tjänstemän som arbetar med detta måste vara mycket pålästa, tålmodiga och noggranna. Att ha människors liv i sina händer är inte något man sköter på en höft.
Ingemar Larsson skötte detta uppdrag med noggrannhet, intresse och tålmodighet, men framför allt med människokärlek. Han tog sig tid för alla, precis alla och ägnade många långa timmar till samtal med människor som vanligtvis inte upplever att de blir lyssnade på.
För detta hoppas jag han alltid blir ihågkommen.
Tack Ingemar, för din insats, din hjälp och din vänskap. Om det finns en himmel, vet jag att du är där nu.
Vila i frid käre vän.
Elisabeth Mattsson
