Nätikett, vet politiker vilka FB-grupper de gått med i?

Det skrämmer mig att se att vi som politiker ibland agerar som mindre seriösa när det kommer till agerande på nätet. Vi uppmanar våra väljare att tänka efter ordentligt innan de går och röstar, ty inte vill vi att väljarna skall styras av senaste rubriken i en kvällstidning?
Men hur agerar vi själva, tänker vi efter?

Flera partier ordnar för sina politiska kandidater kurser och föreläsningar i hur man bör uppföra sig på nätet, i den virtuella världen.
Det borde vara enkelt; såsom du talar och uppför dig när du träffar folk i den verkliga världen, så skall du även uppträda på Internet, i den virtuella världen.

Men av någon outgrundlig anledning, som det säkert kräver en professorsgrad i psykologi eller beteendevetenskap att förklara, förlorar en del sans och balans såväl som eftertanke när de lever livet på nätet. I synnerhet Facebook (kort FB) är ett intressant fenomen där gränser suddas ut, man är både privat och offentlig person (om man är politiker).
FB-vännerna är ofta en mix av privata vänner, politiska kollegor (från båda läger), släkt, arbetskollegor, de som tycker lika, de som tycker olika och journalister.
Att journalister läser de politiska bloggarna och politikers inlägg på FB är snarare regel än undantag idag. Flera stora rubriker i såväl lokal-, som dags och kvällstidningspress kommer från en liten blogg, ett litet inlägg.

FB erbjuder ”grupper”. Man kan gå med i eller skapa grupper som har olika syften. Själv har jag skapat ett par grupper, bl.a. ”Jag köper inte ut alkohol till tonåringar!”. Gruppen är skapad för att driva opinionsbildning mot langning.

Det finns grupper som är väldigt roliga och enbart handlar om att sprida humor och glädje.
Men det finns grupper som har en mycket otrevlig ton. Grupper som, jag tror, folk går med i ibland eftersom rubriken låter lite lustig, men de som trycker ”gå med” kollar nog sällan på innehållet och vad det egentligen förmedlar.

Följande grupper är exempel på grupper som man enligt mitt tycke borde undvika om man har någon som helst respekt för den kommande valrörelsen, sina motståndare eller för sig själv som politiker; ”Jag är en av 10 000 som inte gillar moderaterna”, ”Kan den här soptunnan få fler fans än Fredrik Reinfeldt”, ”Vi som vill att Fredrik Reinfeldt skall leva på existensminimum”, ”Kan den här lyktstolpen få fler bilder än Mona Sahlin”, och ”Om Mona Sahlin blir statsminister emigrerar jag” .

Det finns betydligt fler exempel än så, tyvärr. Gemensamt för dessa grupper är att de sprider nidbilder av både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Bilder och citat man oftast finner på sidor producerade av extremvänster och extremhöger. Går man med i någon grupp har jag svårt att se hur man värjer sig mot detta.

Politiker från båda blocken som är FB-anhängare har gått med i ett par av dessa grupper.
Och ja, det är även Kungälvspolitiker som gjort det. Oppositionsrådet är anhängare av ”Jag är en av 10000 som inte gillar moderaterna” exempelvis. Politiker på min sida är lika goda kålsupare.


Men jag vet också att de som går med oftast har ett gott hjärta och bara inte tänker sig för, inte skulle väl någon skriva på en lista med någon av ovan rubriker i den verkliga världen?

Att gå med i en grupp är att visa en del av sig själv, vem man är, och det kan handla om humor såväl som opinionsbildning. Men jag försöker hålla i minnet att de som läser vad jag skriver och ser vad jag är anhängare av, inte kan se mitt ansiktsutryck, inte kan se mina ögon eller läsa av mitt kroppsspråk. Det underlättar, men betyder inte att det alltid blir rätt.

Elisabeth Mattsson
Folkpartiet Liberalerna

Jämställdhet är ingen självklarhet

Vi kan självklart ha olika syn på jämställdhet och diskutera vad som är det mest lämpliga sätt att hantera denna fråga. Men jag blir vansinnigt irriterad och trött och än mer frustrerad än vanligt när så kallade styrelseproffs gör uttalanden som backar debatten till 1960 snarare än 2010.

”Det är för stort fokus på kvinnor i styrelser och detta arbete är inget för kvinnor mitt i karriären med småbarn. Det var styrelseproffset Mats Qvibergs budskap under förra veckans nätverksträff, anordnad av ¬programmet Styrelsekraft.”

En strof ur dagens SvD där Mats Qviberg uppenbarligen tycker att han gör ett sakligt uttalande apropå att vi har för få kvinnor i våra svenska bolagsstyrelser.
Vad förväntar en sådan människa sig egentligen? Att vi skall tacka för hans intellektuella inlägg i debatten och inse att vi egentligen inte vet vårt eget bästa?

I detta läge önskar jag djupt att vi som i Norge såg till att lagstifta så att våra styrelser blev mer jämställda. Men det tycks vara väldigt långt borta trots att resultaten i Norge faktiskt varit lysande.

Ibland känns det verkligen som om vi har lång väg att gå trots våra fina placeringar när man mäter jämställdhet mellan olika länder.

Hela artikeln ser du här:

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/styrelser-inte-viktigast_4213177.svd

Elisabeth Mattsson
Folkpartiet Liberalerna