Riksdagens beslut om erkännande av folkmord

Idag blir det inrikes- och utrikespolitik i bloggen.

I går beslutade Sveriges riksdag att uttala sitt erkännande av folkmordet på bl.a. armenier och assyrier begånget av Ottomanska riket (Turkiet) 1915.
Agneta Berliner och Gulan Avci från FP var två av de fyra modiga borgerliga ledamöterna som gjorde att riksdagens beslut blev ett erkännande med röstsiffrorna 130-131. Vår regering ville rösta nej.

Beslutet har fått konsekvenser. Turkiet kallar hem sin ambassadör, statsbesök från Turkiet ställs in. Turkiet är ett fantastiskt land på många sätt. Men vad gäller yttrandefrihet lämnar det fortfarande en del övrigt att önska. I Turkiet är det förbjudet att nämna armenierna och mordet på dem i historieböckerna.

Utrikesminister Carl Bildt (M) påpekar att det nu blir svårare med försoning.
Mig veterligen har försoning mellan folk aldrig varit möjlig om förövarna inte först erkänt sina övergrepp. För att få förlåtelse måste man be om den. Att erkänna inför världen att man har begått ett folkmord om än för många år sedan är det enda rätta för Turkiets del om de vill ingå i ett Europa där flera parlament uttalat sitt erkännande av det historikerna säger, ett folkmord har begåtts.

”Politiker skall inte skriva historia”, är ett annat uttalande jag hör i denna fråga. Nej, det må så vara. Men politiker skall erkänna historian. Det är vår skyldighet i synnerhet då politiska beslut ständigt påverkar historiebeskrivningen.

Jag anser att erkännande av ett folkmord är en nödvändighet för försoning och habilitering av förövarna. Förövare kommer att förbli förövare tills dess de tillstår sina gärningar och söker upprättelse, bl.a. genom erkännande.

Jag tackar således mina partikollegor Gulan och Agneta som vågade stå starka i denna viktiga fråga!

Elisabeth Mattsson
Folkpartiet Liberalerna